Elzasbokhylla

  Det är något speciellt med att plocka upp en tegelsten till bok. De där riktigt tjocka böckerna som kräver sitt utrymme i hyllan och i väskan. För mig handlar det inte om att skryta med sidantalet, utan om känslan av att få sjunka ner i en värld som känns oändlig. Ett långt äventyr, med karaktärer som får tid att växa och en berättelse som vecklar ut sig långsamt och metodiskt, det är ren magi. Långa böcker ger plats för detaljer, och jag älskar när författaren låter berättelsen andas. När jag får följa med en familj genom flera generationer eller resa genom ett rikt och komplext världsbygge känner jag mig mer som en del av historien än som en betraktare. Det är som att skapa ett band med karaktärerna, jag hinner se dem förändras, göra misstag och växa, vilket ger en helt annan tyngd åt berättelsen. Men det betyder inte att jag inte uppskattar kortare romaner. Ibland är det just det jag behöver, en snabbläst historia som griper tag och lämnar avtryck på bara några timmar. Vissa b...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Efter att ha älskat " Binas historia" hade jag höga förväntningar på " Blå" , men tyvärr nådde den inte riktigt hela vägen för mig. Maja Lunde skriver fortfarande fantastiskt , och temat kring vattenbrist och klimatförändringar är både aktuellt och viktigt. Men trots det fastnade jag aldrig riktigt i berättelsen – det saknades driv , och jag kände mig aldrig investerad i karaktärerna. Det största problemet för mig var att jag helt enkelt inte gillade karaktärerna . De kändes platta och distanserade, vilket gjorde att deras öden aldrig berörde mig på djupet. Dessutom knöts berättelserna inte ihop på ett lika naturligt sätt som i hennes förra bok. Istället kändes de nästan onödiga, som om de trevade sig fram utan ett tydligt mål. Det är ingen dålig bok , och jag gillar fortfarande det Lunde försöker göra med sina klimatdystopier, men Blå levde inte upp till mina förväntningar. Lite för seg, lite för spli...

  Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Jag ville verkligen älska den här boken. Magiska intriger, häxor och en Jamaicansk-inspirerad värld – allt lät som något jag skulle sluka. Men tyvärr klickade vi aldrig riktigt. Det största problemet var språket. Det var omständligt och saknade flyt, vilket gjorde att jag aldrig drogs in i berättelsen på det sätt jag hoppats. De två karaktärerna kändes platta och ibland hade jag svårt att skilja på dem, det var som om de hade samma personlighet. Världsbygget, som hade potential att vara något riktigt unikt, kändes inte tillräckligt utvecklat. Jag ville se mer, förstå mer – men istället blev jag oftast bara förvirrad. Men det fanns ljusglimtar. De sista hundra sidorna tog berättelsen fart, och där, äntligen, började jag känna engagemang för karaktärerna och vad som stod på spel. Det var spännande, intensivt – precis vad jag önskat att resten av boken hade varit. Men det kompenserade inte de andra 300 sidorna av förvirri...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Det går inte att förneka att Per Lindeberg har gjort ett imponerande arbete med Döden är en man . Hans noggrannhet och detaljrikedom ger en djup inblick i styckmordet, myterna och det långa rättsliga efterspelet. Boken är gedigen och väl underbyggd, och den lyfter viktiga frågor kring rättssäkerhet och medias makt. Men – och här kommer mitt problem – den är för lång . Jag förstår varför den behöver vara omfattande, men ibland fastnar den i så mycket detaljer att tempot sackar. Det blir stundtals för mycket juridiska vändningar och upprepningar, vilket gjorde att min läsupplevelse blev lite seg. Är du intresserad av true crime och rättsfall, och dessutom gillar riktigt djupgående analyser? Då kan den här boken vara något för dig. För mig blev det dock lite för mycket av det goda – välskriven, men något för tung. Originaltitel: Döden är en man: styckmordet, myterna, efterspelet  Originalspråk: Svenska Författare: Per Linde...