Elzasbokhylla

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Jag såg verkligen fram emot Djupsinne . På riktigt. Jag har blivit helt fascinerad av bläckfiskar de senaste åren, deras intelligens, deras sätt att röra sig genom världen, deras helt främmande men ändå märkligt bekanta sätt att vara. Så när Peter Godfrey-Smith utlovade både djupdyk i bläckfiskarnas evolution och stora filosofiska tankegångar om liv och medvetande, tänkte jag: ja tack, ge mig allt! Jag såg framför mig en bok jag skulle sluka, älska, hylla. Men... det blev inte riktigt så. Det är en intressant bok, det är det verkligen, men också väldigt, väldigt faktatung. Och det största problemet för mig var att Godfrey-Smith inte riktigt lyckas göra den där tunga faktan tillgänglig eller levande. Det blir akademiskt, lite stelt, och ibland nästan snårigt att ta sig igenom. Jag jämför automatiskt med Patrik Svenssons Ålevangeliet , där fakta och filosofi dansar så vackert ihop. Där finns ett berättande som bär, här blir de...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Jag har tidigare läst “Labyrinten” av Stålenhag och föll pladask. Det jag älskar med hans böcker är hur han väver samman bild och berättelse på ett sätt som känns helt unikt. I Passagen Den här gången får vi följa en tonåring som korsar ett dystopiskt USA år 1997, tillsammans med sin gula robot. Maskinerna har tagit över, mänskligheten kämpar för att hitta sin plats och mitt i allt detta får vi en berättelse om sorg, hopp och överlevnad. Det är mörkt. Det är tungt. Och det är fantastiskt. Det låter som en märklig kombo, jag vet men Stålenhag lyckas. Jag gillar verkligen hur han portionerar ut informationen; vi vet inte allt från början, men bit för bit får vi grepp om vad som har hänt. Tidslinjerna växlar, och det är just det där lågmälda, nästan viskande sättet att berätta på, som gör att jag fastnar. Han litar på läsaren, och bilderna! Åh, bilderna! De öppnar upp ett helt universum. Om jag ska gnälla på något så är det sl...

  Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Jag har en särskild plats i hjärtat för Kate Morton. Jag har läst flera av hennes böcker och älskar hur hon väver samman dåtid och nutid med sådan fingertoppskänsla. Hon skriver alltid med en värme som gör att karaktärerna verkligen fastnar och miljöerna, wow! I Klockmakarens dotter får vi dessutom ett spöklikt berättarperspektiv (ja, faktiskt!), och det är ett så smart grepp som verkligen höjer läsupplevelsen för mig. Men boken är för lång. Och det är många karaktärer. Lite för många, om jag ska vara ärlig. Jag tappade bort mig ibland och fick backa för att minnas vem som var vem, och det bröt läsrytmen lite.Trots det: slutet var vackert, språket likaså och jag satt ändå där med en känsla av att ha fått något riktigt fint. Kanske inte hennes bästa, men absolut läsvärd! En berättelse jag verkligen njöt av, även om jag önskat lite mer skärpa i strukturen. Originaltitel: The Clockmaker's Daughter   Originalspråk: En...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”.   Det här är en sån där bok som lämnar mig kluven. För å ena sidan är Glaskupan ett mästerligt porträtt av en människa i fritt fall. En psykologiskt träffsäker, smärtsam och naken skildring av depression och psykisk ohälsa. Jag kände igen mig i många delar, ibland nästan för mycket. Det var brutalt, vackert och ärligt, och jag förstår verkligen varför den här boken har hyllats så mycket som den har. Men... och det är ett viktigt men …Jag blev också chockad. För samtidigt som jag kände mig sedd, så kände jag mig plötsligt totalt förminskad. Rasismen i boken slog till som en kall dusch. Den var så oväntad och så obehagligt tydlig. Jag var inte alls förberedd. När jag började läsa på om Sylvia Plath och boken efteråt, snubblade jag över ännu fler problematiska detaljer kring författarens uttalanden, sådant jag aldrig hört nämnas i alla de hyllningar jag sett tidigare. Och det är just det som gör det så svårt för mig att r...