Den här boken är en del av min bokutmaning “Damma av 2025”.
Jag har alltid gillat Richard Dawkins sätt att skriva och resonera, och “The Selfish Gene” är inget undantag. Det här är en bok som både utmanar och underhåller på samma gång. Den tog mig dock lång tid att läsa, men inte för att den var tråkig eller särskilt svår, utan för att livet helt enkelt kom emellan.
Det jag gillar med Dawkins är hur han lyckas förvandla något så komplext som genetik till något levande, logiskt och till och med roligt. Språket är skarpt men aldrig onödigt akademiskt, och jag älskar hur han väver in exempel, tankelekar och resonemang som får en att verkligen tänka efter. Det är faktatungt, absolut, men också förvånansvärt lättsamt och bitvis humoristiskt.
Det här är ingen bok man rusar igenom snarare en man vill ta i små doser, fundera över och låta sjunka in. Jag hade genuint kul under läsningen, och varje gång jag plockade upp den igen kände jag mig lite smartare än innan.
För mig som gillar vetenskap, filosofi och biologi är det här ren läsglädje. “The Selfish Gene” är en klassiker av en anledning, den får en att se världen, och sig själv, på ett nytt sätt.
Ingen ny favorit kanske, men ännu en påminnelse om varför jag gillar Dawkins så mycket.
Originaltitel: The Selfish Gene
Originalspråk: Engelska
Författare: Richard Dawkins
Antal sidor: 360
Språk: Engelska
Format: Pocket
Förlag: Oxford University Press
Utgivningsår: 2006 (först publicerad 1976)

Kommentarer
Skicka en kommentar