Elzasbokhylla

  Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2026 ”. Vi är tillbaka hos Juha, men nu är barndomens oskuld definitivt borta. I “Ett ufo gör entré” har han blivit tonåring, och världen har blivit ännu lite elakare. Det smärtar att se hur både barnen och de vuxna visar sina allra sämsta sidor, och det är nästan outhärdligt att läsa om hur Juha själv sviker. Stackars Jenny är fortfarande utstött, och Juha behandlar henne verkligen inte bra här heller, även om han till slut, i enstaka ögonblick, lyckas hitta någon form av ryggrad. Det här är precis lika bra som den första boken, och precis lika mörk och hemsk. Gardell skildrar den där totala hjälplösheten och grymheten så otroligt väl. Jag känner en enorm sympati för alla karaktärer, för han visar så tydligt hur svårt det faktiskt är att vara människa ibland. Det är roligt på sina ställen, men mörkret dominerar. Det är en fantastisk uppväxtskildring där människans fulaste sidor blottläggas. Det är sällan vackert, men det gli...

Första gången jag läste ”En komikers uppväxt” gick jag i högstadiet och var, om jag ska vara ärlig, ganska ointresserad. Men sedan dess har jag läst om den två gånger, och för varje gång växer den. Det är något med Jonas Gardells sätt att skriva som verkligen träffar rätt hos mig. Det här är en uppväxtskildring som är lika delar humoristisk som den är nattsvart. Det är mörkt, det är jobbigt och det är så otroligt träffsäkert. Gardell lyckas fånga den där specifika hjälplösheten man känner som barn, känslan av att vara liten i en värld som inte riktigt förstår en. Barnens grymhet och de vuxnas tystnad. Det som gör mest ont är skildringen av barnens elakhet. Vi vet ju att barn kan vara fruktansvärt grymma mot varandra, och här gestaltas det så naket att man tycker synd om precis alla inblandade. Kombinerat med de vuxnas oförstående blir det en sprängkraft som känns i hela kroppen. Det är en otroligt tung läsning, men den är samtidigt fantastiskt bra. En bok som lyckas balansera på gränse...

Den här boken är en del av min bokutmaning " Damma av 2026 ”. Vilken bok. Vilket språk. Jag vet att jag låter dramatisk nu, men jag har drabbats av världens boksmälla och jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna gå vidare till en ny bok efter det här. Hamnet har precis allt. Det här är en berättelse om en familj som förlorar ett barn, och O’Farrell skildrar med kirurgisk precision vad den sorgen gör med en människa. Vad händer med föräldrarna? Med syskonen? Hur fortsätter man ens att andas? Det tog mig ett litet tag att komma in i språket, för det är så otroligt målande, drömskt och nästan sagolikt. Men när jag väl hittade rytmen så flög sidorna fram. Det är så vackert skrivet att det gör ont på riktigt. Jag är så djupt imponerad av hur man kan klä sorg och kärlek i sådana ord. Sedan har vi karaktärerna. De tar plats på det allra bästa sättet. De känns så verkliga, så mänskliga och så trovärdiga att jag till slut kände mig som en del av familjen. Jag bodde hos dem, jag led med ...

Jadu, vad ska jag egentligen säga? Jag ville verkligen älska den här, men tyvärr blev det här en rejäl besvikelse för min del. Potentialen finns där, världsbygget är genuint intressant och det finns så mycket spännande att hämta i den här miljön. Men problemet är att vi läsare aldrig ser det. Medan motståndsrörelsen kämpar för sina liv, får vi som läsare bara följa med när huvudpersonen Helena "lallar runt" med Ferron. All action och alla viktiga händelser sker liksom utanför bild; vi får bara informationen i efterhand, samtidigt som Helena. Det blir så otroligt frustrerande! Nästan hela boken kretsar kring Helena och Ferrons relation. Hade det varit en välskriven enemies-to-lovers med nerv och kemi hade jag köpt det, men det här är bara…segt. Deras velande fram och tillbaka känns oändligt. Alla karaktärer är konstant sura, arga och irriterande och till slut blir jag som läsare också irriterad. Boken är dessutom gigantisk, och med tanke på sidantalet är fokuset helt fel. Jag...