Elzasbokhylla

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2026 ”. Herravälde är en roman som dröjer sig kvar. Jag tyckte verkligen om den, framför allt för miljöskildringarna. Landskapet, vardagen, arbetet och villkoren dessa kvinnor lever under känns trovärdiga och genomarbetade. Det är som att kliva rakt in i deras värld; jag kände nästan lukten av jord och svett och den där ständiga närvaron av något som trycker ner dem. Kvinnorna är romanens styrka. De är komplexa, levande och intressanta – inga platta symboler utan människor av kött och blod. Männen omkring dem frustrerade mig ofta, men det är i sig ett gott betyg. Den frustrationen uppstår just för att Olofsson skriver så övertygande. Makten, begränsningarna och det tysta förtrycket känns verkliga. Och mitt i allt detta: kvinnornas försök att ta sitt öde i egna händer. Det är fascinerande att följa hur de navigerar inom de ramar de fått, eller snarare tvingats in i, och försöker skapa handlingsutrymme där nästan inget finns. Jag drog...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2026 ”. Det här är en svår bok att recensera. Inte för att den är dålig utan för att mina känslor kring den är så tudelade. Jag älskar fortfarande Harry Potter-världen. Jag älskar att få återvända till den, att träffa karaktärerna igen och se hur livet blev efter det där sista kapitlet vi en gång tog farväl med. Bara det gör läsningen speciell. Jag har dessutom sett pjäsen i London, och den upplevelsen var helt magisk. Scenografin, effekterna, skådespeleriet…allt fungerade. Då älskade jag historien. Som pjäs är Harry Potter och det fördömda barnet något alldeles extra. Som bok, eller snarare manus, är det mer komplicerat. Manuset är lättläst, tempot är högt och sidorna flyger fram. Jag sögs in direkt och läste snabbt, utan att fastna eller tappa tråden. På det sättet är den absolut underhållande. Samtidigt kunde jag inte skaka av mig känslan av att något saknades. Berättelsen känns stressad, nästan forcerad, som om den vill för myc...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2026 ”. Jag älskade den här boken. På riktigt. När jag inte läste Cemetery Boys så tänkte jag på den, på karaktärerna och på världen Aiden Thomas har skapat. Det är en sådan där bok som smyger sig in i vardagen och stannar kvar, och det är alltid ett gott betyg. Vi får följa Yadriel, en transpojke som vill bli accepterad av sin familj och sin gemenskap som en riktig brujo. I sin kamp för att bevisa vem han är råkar han frammana en irriterande, charmig och oväntat sårbar ande, Julian, och där börjar både mysteriet och relationen som bär berättelsen framåt. Karaktärerna är otroligt trovärdiga och lätta att tycka om, med känslor och konflikter som känns äkta hela vägen. Kärleksrelationen var helt i min smak. Ingen stress, ingen instalove som tar över hela handlingen, utan något som får växa långsamt och naturligt parallellt med berättelsen. Det gjorde att relationen kändes både finare och mer meningsfull, och framför allt: den tog inte...

We Used to Live Here av Marcus Kliewer var en sådan där bok som direkt fångade mig. Redan från början infann sig den där krypande känslan av att något inte stämmer – och jag älskade det. Förvirringen, de obesvarade frågorna, känslan av att stå med ena foten i något djupt obehagligt utan att riktigt förstå vad. Det var spännande på ett sätt som gjorde att jag hela tiden ville läsa vidare, trots att jag inte riktigt begrep vad som pågick. Och just det där är både bokens styrka och dess svaghet. Kliewer bygger upp en värld som känns full av hemligheter, lager och dolda sammanhang. Att boken dessutom innehåller koder och små detaljer som sträcker sig bortom själva texten lyfte verkligen läsupplevelsen för mig. Det kändes lekfullt, smart och som om boken ville mer än att bara bli läst – den ville utforskas. Samtidigt satt jag ofta och tänkte: men gå djupare. Jag önskade att den hade varit läskigare, att den hade vågat stanna längre i det obehagliga och verkligen utforska världen som antyds....