Elzasbokhylla

Jadu, vad ska jag egentligen säga? Jag ville verkligen älska den här, men tyvärr blev det här en rejäl besvikelse för min del. Potentialen finns där, världsbygget är genuint intressant och det finns så mycket spännande att hämta i den här miljön. Men problemet är att vi läsare aldrig ser det. Medan motståndsrörelsen kämpar för sina liv, får vi som läsare bara följa med när huvudpersonen Helena "lallar runt" med Ferron. All action och alla viktiga händelser sker liksom utanför bild; vi får bara informationen i efterhand, samtidigt som Helena. Det blir så otroligt frustrerande! Nästan hela boken kretsar kring Helena och Ferrons relation. Hade det varit en välskriven enemies-to-lovers med nerv och kemi hade jag köpt det, men det här är bara…segt. Deras velande fram och tillbaka känns oändligt. Alla karaktärer är konstant sura, arga och irriterande och till slut blir jag som läsare också irriterad. Boken är dessutom gigantisk, och med tanke på sidantalet är fokuset helt fel. Jag...

Åh, den här boken tyckte jag verkligen om! Döda drömmars ö av Helena Dahlgren är en berättelse fylld av mystik, klokskap och ett lågmält lugn som stannar kvar i kroppen efteråt. Vi får följa Molly, som med en försiktig optimism anländer till ön i hopp om nya vänner och kreativt skrivande. Hon bemöts med värme, men under ytan skaver något. Gränsen mellan dröm och verklighet börjar suddas ut, och Molly tvingas navigera i en vardag där allt inte är som det verkar. Dahlgren skriver med en otroligt varsam hand. Det är en vacker men sorglig skildring av acceptans och vänskap. Det finns även en fin liten kärlekshistoria invävd i handlingen, den tar aldrig över, men den finns där som en mjuk underton. Jag ska vara ärlig och säga att jag personligen hade velat ha ännu mer spökerier och renodlad mystik, men bokens styrka ligger snarare i dess atmosfär. Språket och miljöbeskrivningarna är helt underbara; jag kunde verkligen känna vinden i ansiktet och doften av saltstänkt hav från sidorna. Det hä...

Jag har precis slagit ihop “Mitt namn är Lucy Barton” av Elizabeth Strout, och jag är ärligt talat lite kluven. Det här är en bok som lämnar efter sig fler frågor än svar. Berättelsen är otroligt avskalad. Vi får bara små hintar, korta glimtar av Lucys bakgrund och familjeliv, vilket på ett sätt är spännande men samtidigt djupt frustrerande. Det känns som att man hela tiden balanserar på ytan och försöker blicka ner i djupet, men Strout släpper aldrig riktigt in oss helt. Kärnan i boken är relationen mellan mor och dotter. Det märks så tydligt att kontakten är bruten och att de liksom trevar sig fram i ett samtal som aldrig når hela vägen fram. Det är vackert skildrat, men boken känns i sin helhet lite tunn. Jag kom på mig själv med att hela tiden önska mig mer djup, mer kött på benen. Trots min frustration är boken otroligt lättläst. Man slukas snabbt in i Lucys värld och drivs av viljan att förstå vad som faktiskt har hänt i hennes förflutna. Nu i efterhand har jag förstått att detta...

Japansk litteratur har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, den där stillsamma, rofyllda känslan som sipprar genom sidorna. "The Kamogawa Food Detectives" fångar precis det, och det är en riktig feelgood-roman. I en lugn gränd i Kyoto ligger Kamogawa Diner, en restaurang som drivs av Koishi Kamogawa och hennes far Nagare. De serverar utsökta måltider, men deras verkliga specialitet är att agera som "matdetektiver". Tillsammans återskapar de rätter från kunders minnen, måltider som kan väcka gamla känslor och ge insikter om både det förflutna och framtiden. Restaurangen erbjuder mer än mat; den skapar en koppling till förlorade ögonblick och möjligheter. Jag älskar samspelet mellan far och dotter; deras varma och smått humoristiska relation gör läsupplevelsen ännu mysigare. Men jag saknade lite av den magiska realism jag hoppades på. Ibland gick allt lite för snabbt, från att kunderna kliver in med krossade hjärtan till att de lämnar restaurangen med nya per...