Elzasbokhylla

  Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2026 ”. Vi är tillbaka hos Juha, men nu är barndomens oskuld definitivt borta. I “Ett ufo gör entré” har han blivit tonåring, och världen har blivit ännu lite elakare. Det smärtar att se hur både barnen och de vuxna visar sina allra sämsta sidor, och det är nästan outhärdligt att läsa om hur Juha själv sviker. Stackars Jenny är fortfarande utstött, och Juha behandlar henne verkligen inte bra här heller, även om han till slut, i enstaka ögonblick, lyckas hitta någon form av ryggrad. Det här är precis lika bra som den första boken, och precis lika mörk och hemsk. Gardell skildrar den där totala hjälplösheten och grymheten så otroligt väl. Jag känner en enorm sympati för alla karaktärer, för han visar så tydligt hur svårt det faktiskt är att vara människa ibland. Det är roligt på sina ställen, men mörkret dominerar. Det är en fantastisk uppväxtskildring där människans fulaste sidor blottläggas. Det är sällan vackert, men det gli...

Första gången jag läste ”En komikers uppväxt” gick jag i högstadiet och var, om jag ska vara ärlig, ganska ointresserad. Men sedan dess har jag läst om den två gånger, och för varje gång växer den. Det är något med Jonas Gardells sätt att skriva som verkligen träffar rätt hos mig. Det här är en uppväxtskildring som är lika delar humoristisk som den är nattsvart. Det är mörkt, det är jobbigt och det är så otroligt träffsäkert. Gardell lyckas fånga den där specifika hjälplösheten man känner som barn, känslan av att vara liten i en värld som inte riktigt förstår en. Barnens grymhet och de vuxnas tystnad. Det som gör mest ont är skildringen av barnens elakhet. Vi vet ju att barn kan vara fruktansvärt grymma mot varandra, och här gestaltas det så naket att man tycker synd om precis alla inblandade. Kombinerat med de vuxnas oförstående blir det en sprängkraft som känns i hela kroppen. Det är en otroligt tung läsning, men den är samtidigt fantastiskt bra. En bok som lyckas balansera på gränse...

Den här boken är en del av min bokutmaning " Damma av 2026 ”. Vilken bok. Vilket språk. Jag vet att jag låter dramatisk nu, men jag har drabbats av världens boksmälla och jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna gå vidare till en ny bok efter det här. Hamnet har precis allt. Det här är en berättelse om en familj som förlorar ett barn, och O’Farrell skildrar med kirurgisk precision vad den sorgen gör med en människa. Vad händer med föräldrarna? Med syskonen? Hur fortsätter man ens att andas? Det tog mig ett litet tag att komma in i språket, för det är så otroligt målande, drömskt och nästan sagolikt. Men när jag väl hittade rytmen så flög sidorna fram. Det är så vackert skrivet att det gör ont på riktigt. Jag är så djupt imponerad av hur man kan klä sorg och kärlek i sådana ord. Sedan har vi karaktärerna. De tar plats på det allra bästa sättet. De känns så verkliga, så mänskliga och så trovärdiga att jag till slut kände mig som en del av familjen. Jag bodde hos dem, jag led med ...

Jadu, vad ska jag egentligen säga? Jag ville verkligen älska den här, men tyvärr blev det här en rejäl besvikelse för min del. Potentialen finns där, världsbygget är genuint intressant och det finns så mycket spännande att hämta i den här miljön. Men problemet är att vi läsare aldrig ser det. Medan motståndsrörelsen kämpar för sina liv, får vi som läsare bara följa med när huvudpersonen Helena "lallar runt" med Ferron. All action och alla viktiga händelser sker liksom utanför bild; vi får bara informationen i efterhand, samtidigt som Helena. Det blir så otroligt frustrerande! Nästan hela boken kretsar kring Helena och Ferrons relation. Hade det varit en välskriven enemies-to-lovers med nerv och kemi hade jag köpt det, men det här är bara…segt. Deras velande fram och tillbaka känns oändligt. Alla karaktärer är konstant sura, arga och irriterande och till slut blir jag som läsare också irriterad. Boken är dessutom gigantisk, och med tanke på sidantalet är fokuset helt fel. Jag...

Åh, den här boken tyckte jag verkligen om! Döda drömmars ö av Helena Dahlgren är en berättelse fylld av mystik, klokskap och ett lågmält lugn som stannar kvar i kroppen efteråt. Vi får följa Molly, som med en försiktig optimism anländer till ön i hopp om nya vänner och kreativt skrivande. Hon bemöts med värme, men under ytan skaver något. Gränsen mellan dröm och verklighet börjar suddas ut, och Molly tvingas navigera i en vardag där allt inte är som det verkar. Dahlgren skriver med en otroligt varsam hand. Det är en vacker men sorglig skildring av acceptans och vänskap. Det finns även en fin liten kärlekshistoria invävd i handlingen, den tar aldrig över, men den finns där som en mjuk underton. Jag ska vara ärlig och säga att jag personligen hade velat ha ännu mer spökerier och renodlad mystik, men bokens styrka ligger snarare i dess atmosfär. Språket och miljöbeskrivningarna är helt underbara; jag kunde verkligen känna vinden i ansiktet och doften av saltstänkt hav från sidorna. Det hä...

Jag har precis slagit ihop “Mitt namn är Lucy Barton” av Elizabeth Strout, och jag är ärligt talat lite kluven. Det här är en bok som lämnar efter sig fler frågor än svar. Berättelsen är otroligt avskalad. Vi får bara små hintar, korta glimtar av Lucys bakgrund och familjeliv, vilket på ett sätt är spännande men samtidigt djupt frustrerande. Det känns som att man hela tiden balanserar på ytan och försöker blicka ner i djupet, men Strout släpper aldrig riktigt in oss helt. Kärnan i boken är relationen mellan mor och dotter. Det märks så tydligt att kontakten är bruten och att de liksom trevar sig fram i ett samtal som aldrig når hela vägen fram. Det är vackert skildrat, men boken känns i sin helhet lite tunn. Jag kom på mig själv med att hela tiden önska mig mer djup, mer kött på benen. Trots min frustration är boken otroligt lättläst. Man slukas snabbt in i Lucys värld och drivs av viljan att förstå vad som faktiskt har hänt i hennes förflutna. Nu i efterhand har jag förstått att detta...

Japansk litteratur har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, den där stillsamma, rofyllda känslan som sipprar genom sidorna. "The Kamogawa Food Detectives" fångar precis det, och det är en riktig feelgood-roman. I en lugn gränd i Kyoto ligger Kamogawa Diner, en restaurang som drivs av Koishi Kamogawa och hennes far Nagare. De serverar utsökta måltider, men deras verkliga specialitet är att agera som "matdetektiver". Tillsammans återskapar de rätter från kunders minnen, måltider som kan väcka gamla känslor och ge insikter om både det förflutna och framtiden. Restaurangen erbjuder mer än mat; den skapar en koppling till förlorade ögonblick och möjligheter. Jag älskar samspelet mellan far och dotter; deras varma och smått humoristiska relation gör läsupplevelsen ännu mysigare. Men jag saknade lite av den magiska realism jag hoppades på. Ibland gick allt lite för snabbt, från att kunderna kliver in med krossade hjärtan till att de lämnar restaurangen med nya per...

Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2026 ”. Det här är verkligen en tänkvärd bok. En sådan som stannar kvar långt efter att sista sidan är läst. Den får en att reflektera men också att känna ett stilla obehag. Berättelsen skildras helt ur Klaras perspektiv, och det är just det som gör romanen så speciell. För hon är nämligen en så kallad Artificiell Vän. Hennes sätt att iaktta oss människor är lågmält, noggrant och på sitt eget, unika vis. Hon ser sådant vi kanske själva missar. Det finns något både oskuldsfullt och genomträngande i hennes blick. Världsbygget är otroligt skickligt gjort. Ishiguro överförklarar ingenting. I stället får vi glimtar av den dystopiska värld som pågår utanför Klara, fragment som långsamt fogas samman. Det gör berättelsen både subtil och stark. Hotet och oron ligger där i bakgrunden utan att skrivas på näsan. Jag tyckte mycket om Klara som karaktär. Hon är eftertänksam och analytisk, men saknar full förståelse för mänskliga sociala koder, v...