Jag har precis slagit ihop “Mitt namn är Lucy Barton” av Elizabeth Strout, och jag är ärligt talat lite kluven. Det här är en bok som lämnar efter sig fler frågor än svar.
Berättelsen är otroligt avskalad. Vi får bara små hintar, korta glimtar av Lucys bakgrund och familjeliv, vilket på ett sätt är spännande men samtidigt djupt frustrerande. Det känns som att man hela tiden balanserar på ytan och försöker blicka ner i djupet, men Strout släpper aldrig riktigt in oss helt.
Kärnan i boken är relationen mellan mor och dotter. Det märks så tydligt att kontakten är bruten och att de liksom trevar sig fram i ett samtal som aldrig når hela vägen fram. Det är vackert skildrat, men boken känns i sin helhet lite tunn. Jag kom på mig själv med att hela tiden önska mig mer djup, mer kött på benen.
Trots min frustration är boken otroligt lättläst. Man slukas snabbt in i Lucys värld och drivs av viljan att förstå vad som faktiskt har hänt i hennes förflutna. Nu i efterhand har jag förstått att detta är den första boken i en serie, vilket kanske förklarar varför den känns som en introduktion snarare än en komplett historia.
Det här är den ultimata bokcirkelboken! Det finns så enormt mycket att diskutera och tolka mellan raderna eftersom författaren lämnar så mycket öppet. En stark läsupplevelse, men var beredd på att du kommer vilja ha mer.
Originaltitel: My name is Lucy Barton Originalspråk: Engelska Författare: Elizabeth Strout Antal sidor: 170 Språk: Svenska Format: Inbunden Förlag: Bokförlaget Forum Utgivningsår: 2017 (först publicerad 2016)
Kommentarer
Skicka en kommentar