Den trettonde lärjungen – Christina Erikson

Originaltitel: Den trettonde lärjungen 
Originalspråk: Svenska
Författare: Christina Erikson
Antal sidor: 384
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2020

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar av Albert Bonniers Förlag i utbyte mot en ärlig recension.

Det här är tredje boken om kommissarie Elias Svensson och hans kollegor. Den här gången får vi följa med teamet till Oskarshamn där en man stapplar in på polisstationen täckt i någon annans blod och helt utan minne. Inte långt därpå påträffas ett lik i skogen. Nu måste Elias Svensson och hans kollegor försöka se kopplingen mellan dessa två händelser. Återigen tar Elias hjälp av författaren Cornelia Lind, som försöker balansera sitt kaotiska privatliv med sin roll i gruppen: att med sina specialkunskaper se det andra missar. Samtidigt finns det någon som hjälper poliserna i hemlighet.

I den här boken får vi ännu en gång grotta ner oss i människans allra mörkaste sidor och psykopaters förmåga att manipulera sin omgivning.

Det här är en riktig bladvändare. De korta kapitlen gör att läsningen känns lätt och för berättelsen framåt i rask takt. Sidorna bokstavligen talat flyger fram.

Det är otroligt mycket som händer och ibland känns det väldigt spretigt. Det är olika turer och flera karaktärer att hålla reda på. Det här gör mig till en början förvirrad men själva berättelsen är så välskriven att jag utan problem hänger med.

Tjusningen med Eriksons böcker om Elias Svensson är att ingenting är svart eller vitt, alla karaktärer befinner sig i gråzonen, förutom de riktigt onda då, de är genomruttna människor rakt igenom. Det här tillsammans med själva kriminalgåtan gör läsningen otroligt spännande. Det är både trovärdigt och medryckande.

Det som gör att mitt betyg sänks en aning är egentligen två saker. Det första är karaktären Cornelia Lind, jag har svårt att köpa hennes roll i teamet och jag tycker inte att hon medför mycket till själva arbetet. Cornelia som karaktär är intressant och här lyckas Erikson med att gestalta kvinnors utsatthet mycket väl. Jag känner den hopplöshet som Cornelia känner och förtvivlan över systemet som låter det som hon går igenom ske. Men hennes roll som specialist har jag svårt att se.

Den andra grejen är mångfalden, eller saknaden av den. I första boken “Din vän Forsete” fanns det i alla fall en (!) person med en annan bakgrund med och i bok nummer två “Ensamvarg” fanns det flera personer med men det var på grund av själva handlingen men jag tar det. Nu till bok nummer tre försvinner det helt. Det känns trist.

Men ännu en gång har Erikson lyckats med en mörk och spännande bok där människans allra mörkaste sidor står i centrum. Den röda tråden, vännen som kallas sig Forsete är fortfarande ett mysterium och jag väntar otåligt på nästa bok för att få veta mer.

Z Z Z Z Z