Originaltitel: Agnes Evander och De dödas sjö
Originalspråk: Svenska
Författare: Anna Lundgren
Antal sidor: 259
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2022
Det här är första boken i en serie om Agnes Evander som inte är en vanlig tjej. Hon kan nämligen se in i framtiden, hon är en så kallad Fortunata. Hon får plats på Ljungvikens sommarskola där ungdomar med liknande gåvor samlas. Där får de lära sig att kontrollera och utveckla sina gåvor. Men snart börjar mystiska saker hända på skolan och Agnes blir självklart indragen.
Det finns både bra och dåliga saker med den här boken. Låt oss börja med det bra. Jag gillar miljön. Det är mystiskt och berättelsen är spännande. Jag gillar också alla de olika talangerna som ungdomarna har. Vi får se glimtar av dem men vi får aldrig riktigt förstå dem, förmodligen för att vi ska få utforska dem senare i serien. Agnes och hennes kompis Elises relation är fin. Lundgren lyckas verkligen fånga de första lite trevande stunderna i en ny vänskap som sedan blommar ut till äkta BFF känsla.
Bra att veta är att parallellerna till Harry Potter är extremt påtagligt, inget ont i sig bara att det är otroligt synligt.
Det som gör att jag faktiskt, tyvärr, inte njöt av den här boken var Lundgrens så kallade mångfald. För ja, det finns mångfald i den här berättelsen och jag har ju tidigare klagat på att det finns alldeles för lite mångfald i svensk litteratur men här finns det men tyvärr blir det fel. Från författarens sida blir det en extrem överkompensation som gränsar till exotifiering. De karaktärer som har en annan etnisk bakgrund får för det första inte mycket plats och när de väl får det blir det fel. Om vi tar karaktären Priya som exempel, så blir hon presenterad så här; “..fastnade Agnes blick på en indisk flicka vars händer vilade på väskans handtag. Ett detaljerat mönster med hennatatuerade rosor klättrade från hennes fingertoppar upp över de gyllenbruna armarna. Hon hette Priya”. Priya, som knappt säger någonting under hela berättelsen, presenteras så här flera gånger. Trots att vi får veta om hennes hennatatueringar följer författaren aldrig riktigt upp det. Här har ni ett annat exempel på hur Priya nämns i boken “..och, Priya, den indiska flickan med de vackra händerna, pratade om att…” För mig är det en klassisk exotifiering. Det känns som om hon har lagt in den beskrivningen bara för att läsarna ska veta att det finns mångfald, vilket känns som ett billigt trick, som om det är en box att checka för att få poäng. Det finns flera exempel. Elise, som är Agnes bästa kompis under berättelsen, är adopterad från Kina och det finns en scen där Elise vaknar en morgon och hennes hår står åt olika håll, då säger hon såhär “..jag ser ut som ett asiatiskt penntroll”. Igen. Överkompensation. Varför behöver vi veta att det är just ett asiatiskt penntroll hon liknar? Det räcker väl med penntroll?!
Nej, tyvärr. Jag vill tro, i min naivitet kanske, att dagens ungdomar är uppvuxna med en naturlig mångfald, att det inte behöver skrivas ut eller att det inte alls behövs berättas om det inte har något med själva berättelsen att göra. I det här fallet har varken Priyas hennatatueringar eller hennes etniska bakgrund något med grundberättelsen att göra.
Det här förstörde tyvärr min läsupplevelse. Annars en lättsam och spännande bok.
Z Z Z Z Z
Kommentarer
Skicka en kommentar