Den här boken är en del av min bokutmaning “Damma av 2022”.
Äntligen har jag läst Seierstads debutroman, tyvärr blev jag besviken. Besviken på både boken men också på författaren.
Hösten 2001 reser journalisten Åsne Seierstad till Afghanistan för att skriva om människorna i ett trasigt land under uppbyggnad. Talibanerna har nyligen flytt och ett stort hopp hägrar. En dag träffar hon en bokhandlare som bjuder hem henne till sin familj: hans två fruar, hans söner och döttrar, mamma och systrar. Efter ett par besök erbjuder han henne att stanna en tid.
På ett extremt intimt sätt beskriver Seierstad bokhandlarens familj, vi får lära känna honom men också hans barn och fruar. Det är inte en smickrande beskrivning och jag kan inte hjälpa att undra hur mycket av allt det hon skriver är sant. För i början av boken skriver hon att hon bodde ihop med dem som om hon vore en del av familjen. Seierstad skriver också att hon aldrig har bråkat med någon så som hon har bråkat med vissa av familjemedlemmarna, trots den närheten hon säger att hon har till dem så finns hon själv inte med i berättelsen. Det stör jag mig på. Om hon var så nära dem varför har hon skrivit bort sig själv? Jag hade köpt händelserna i boken mer om hennes egen röst, iakttagelser och analyser fanns med i boken.
Det var helt enkelt för detaljerat, för intimt för mig att riktigt köpa att familjen verkligen delat med sig av sin vardag till henne. Boken kändes mer som fiction än som ett reportage. Den är välskriven och intressant men inte trovärdig som ett reportage.
Z Z Z Z Z
Originaltitel: Bokhandleren i Kabul
Originalspråk: Norska
Författare: Åsne Seierstad
Antal sidor: 9h 52m
Språk: Svenska
Format: Ljudbok
Förlag: Albert Bonniers förlag Utgivningsår: 2021 (först publicerad 2002)
Kommentarer
Skicka en kommentar