Fortsätt till huvudinnehåll

This is how you lose the time war – Amal El-Mohtar och Max Gladstone

 


Den här boken har jag varit nyfiken på rätt länge och nu när jag äntligen har läst den vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan var den genialisk å andra sidan var den fullständigt obegriplig.


Det vi får veta är att två agenter, röd och blå, krigar mot varandra. De representerar olika sidor. Den ena sidan står för teknologi och den andra sidan står för naturen. Dessa agenter börjar brevväxla och blir kära. De utbyter breven genom olika tidsepoker då de kan flytta sig fram och tillbaka i tiden. 


Jag gillar språket, det är poetiskt och vackert men det är också svårt. Den här boken slukar man inte utan den måste få ta tid. Samtidigt som agenterna hittar varandra och blir kära får vi läsare också ta del av jordens historia. Språket är också fyllt med metaforer och refererar mycket till både nutida och dåtida händelser i mänsklighetens historia.


Jag ska vara ärlig, jag ville lägga ifrån mig den här boken flera gånger och trodde inte att jag skulle avsluta den men det vände. Någonstans började jag komma in i språket och även i berättelsen. Jag gillade den men också inte, om det låter vettigt. För jag ser och förstår genialiteten samtidigt som den känns otroligt pretentiös. Mycket gick över huvudet på mig och jag blev mätt på alla metaforer och fina beskrivningar.


Därför har jag också svårt att betygsätta den och jag känner mig osäker på om eller hur jag ska rekommenderar den. Kanske såhär: är du nyfiken, ge den en chans.


Z Z Z Z Z


Originaltitel: This is how you lose the time war

Originalspråk: Engelska

Författare: Amal El-Mohtar och Max Gladstone

Antal sidor: 209

Språk: Engelska

Format: E-bok

Förlag: Saga Press

Utgivningsår: 2019

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Damma av 2025

Damma av 2025 Nu är det dags för bokutmaningen Damma av – nionde året i rad! Utmaningen går helt enkelt ut på att läsa så många av mina olästa böcker i bokhyllan som möjligt. På listan har jag både böcker som har samlat damm i flera år och såna som jag har köpt eller fått under 2024 men inte hunnit läsa än. Totalt har jag 126  olästa böcker, och målet är att hinna med 30 av dem i år – alltså ungefär 2–3 böcker i månaden. Jag tar gärna emot tips på vilken bok jag borde börja med! Har ni några förslag på hur jag ska prioritera? Skönlitteratur Marlene Van Niekerk – Agaat (början av 10-talet) DNF Jean-Michel Guenassia – De obotliga optimisternas klubb (början av 10-talet) Jonas Gardell – Ett ufo göra entré Jonas Gardell – Jenny Harper Lee – Ställ ut en väktare (2017) Johannes Anyuru – En storm kom från paradiset (2019) DNF Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich Boy (2020) Tommy Orange – Pow Wow (2020) Gabriell Garcia Marquez – Love in the time of cholera Gregory David Roberts ­– The mo...

One last stop – Casey McQuiston

  Jag gillar ju inte feelgood eller romance men McQuistons förra bok Red, White & Royal Blue gillade jag väldigt mycket trots all romance så jag hade höga förväntningar på denna. Men nej, det här funkade inte för mig. Vi får följa med August som flyttar till New York City för att plugga. Hon är cynisk och tror inte på kärleken. Men så en dag träffar hon Jane på tunnelbanan och kärleken golvar henne. Problemet är bara att Jane inte är som alla andra tjejer. Jane kommer från 70-talet och har fastnat i tiden och kan inte lämna tunnelbanan. Nu måste August göra allt i sin makt för att hjälpa Jane. Jag älskar böcker med en sci fi-touch, böcker där man befinner sig i vår verklighet med så finns det något magiskt eller supernaturligt. Därför trodde jag att jag skulle gilla den här mycket mer än hennes förra men nope. Hade det inte varit för att jag var nyfiken på hur det skulle sluta hade jag inte avslutat den här boken. I början älskade jag den! August är en rolig och smart karaktär...

Stugorna – Johan Theorin

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar av Wahlström & Widstrand i utbyte mot en ärlig recension. Johan Theorin är tillbaka med “Stugorna”, en berättelse som rör sig någonstans mellan spökhistoria och psykologisk thriller. Och visst känns det som att kliva in i välbekant Theorin-mark: suggestiva miljöer, trovärdiga karaktärer och en stämning som långsamt kryper under huden. Men. För mig tog det lite för lång tid innan det faktiskt hände något. Tempot är långsamt och jag väntade länge på att berättelsen skulle ta fart. När den väl gjorde det fanns där absolut ett driv, men inte tillräckligt för att fånga mig helt. Jag gillar hur Theorin väver in flera perspektiv och den där antydan till något övernaturligt men jag önskade mer. Mer spökstämning, mer nerv, mer gåshud. För en läsare som uppskattar thrillers med ett stänk av det övernaturliga finns här säkert mycket att tycka om. Själv hade jag hoppats på en mörkare, mer ryslig ton. Stugorna har allt som borde tilltala mig: a...