Fortsätt till huvudinnehåll

Hjälteresan – Tommy Bildström

 


Hjältresan tar oss med till Sajveland, där vi möter Sigvard som får ett uppdrag större än livet självt: att stoppa vargen Sköll från att sluka solen. Tillsammans med ett färgstarkt gäng märkliga och ofta väldigt underhållande karaktärer, många av dem talande djur, ger han sig ut på en resa fylld av både humor och allvar.


Och vad kan jag säga? Den här boken är… udda. Märklig. Men också väldigt rolig och, till min förvåning, riktigt djup. Jag skulle beskriva Hjältresan som en blandning mellan “Alice i Underlandet” och “Liftarens guide till galaxen”, en bok där absurditet möter filosofi och där ett gapskratt plötsligt kan följas av en mening som får en att stanna upp och tänka efter.


Språket är välskrivet och stundtals nästan poetiskt. Miljöerna är levande och särskilt skildringen av skogen gav mig en stark närvarokänsla. Jag uppskattade också de norrländska uttrycken som smög sig in i texten, extra kul med ordlistan i slutet som hjälper en på traven.


Men ja, jag måste erkänna att det här är en svår bok att förklara...Den måste upplevas. Bitvis kliade jag mig i huvudet och undrade ”vad var det jag just läste?”, medan jag i nästa stund skrattade rakt ut. Den är både skum och charmig, och det är just den kombinationen som gör den så speciell.


Jag tror inte att det är en bok för alla, men för dig som gillar berättelser som vågar vara annorlunda, där humor, filosofi och saga möts, är den definitivt värd att ge en chans.


Tack Tommy Bildström för att jag fick läsa!


Originaltitel: Hjälteresan 

Originalspråk: Svenska

Författare: Tommy Bildström 

Antal sidor: 196

Språk: Svenska

Format: Inbunden

Förlag: Tegar förlag 

Utgivningsår: 2025

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Damma av 2025

Damma av 2025 Nu är det dags för bokutmaningen Damma av – nionde året i rad! Utmaningen går helt enkelt ut på att läsa så många av mina olästa böcker i bokhyllan som möjligt. På listan har jag både böcker som har samlat damm i flera år och såna som jag har köpt eller fått under 2024 men inte hunnit läsa än. Totalt har jag 126  olästa böcker, och målet är att hinna med 30 av dem i år – alltså ungefär 2–3 böcker i månaden. Jag tar gärna emot tips på vilken bok jag borde börja med! Har ni några förslag på hur jag ska prioritera? Skönlitteratur Marlene Van Niekerk – Agaat (början av 10-talet) DNF Jean-Michel Guenassia – De obotliga optimisternas klubb (början av 10-talet) Jonas Gardell – Ett ufo göra entré Jonas Gardell – Jenny Harper Lee – Ställ ut en väktare (2017) Johannes Anyuru – En storm kom från paradiset (2019) DNF Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich Boy (2020) Tommy Orange – Pow Wow (2020) Gabriell Garcia Marquez – Love in the time of cholera Gregory David Roberts ­– The mo...

One last stop – Casey McQuiston

  Jag gillar ju inte feelgood eller romance men McQuistons förra bok Red, White & Royal Blue gillade jag väldigt mycket trots all romance så jag hade höga förväntningar på denna. Men nej, det här funkade inte för mig. Vi får följa med August som flyttar till New York City för att plugga. Hon är cynisk och tror inte på kärleken. Men så en dag träffar hon Jane på tunnelbanan och kärleken golvar henne. Problemet är bara att Jane inte är som alla andra tjejer. Jane kommer från 70-talet och har fastnat i tiden och kan inte lämna tunnelbanan. Nu måste August göra allt i sin makt för att hjälpa Jane. Jag älskar böcker med en sci fi-touch, böcker där man befinner sig i vår verklighet med så finns det något magiskt eller supernaturligt. Därför trodde jag att jag skulle gilla den här mycket mer än hennes förra men nope. Hade det inte varit för att jag var nyfiken på hur det skulle sluta hade jag inte avslutat den här boken. I början älskade jag den! August är en rolig och smart karaktär...

Stugorna – Johan Theorin

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar av Wahlström & Widstrand i utbyte mot en ärlig recension. Johan Theorin är tillbaka med “Stugorna”, en berättelse som rör sig någonstans mellan spökhistoria och psykologisk thriller. Och visst känns det som att kliva in i välbekant Theorin-mark: suggestiva miljöer, trovärdiga karaktärer och en stämning som långsamt kryper under huden. Men. För mig tog det lite för lång tid innan det faktiskt hände något. Tempot är långsamt och jag väntade länge på att berättelsen skulle ta fart. När den väl gjorde det fanns där absolut ett driv, men inte tillräckligt för att fånga mig helt. Jag gillar hur Theorin väver in flera perspektiv och den där antydan till något övernaturligt men jag önskade mer. Mer spökstämning, mer nerv, mer gåshud. För en läsare som uppskattar thrillers med ett stänk av det övernaturliga finns här säkert mycket att tycka om. Själv hade jag hoppats på en mörkare, mer ryslig ton. Stugorna har allt som borde tilltala mig: a...