Mordet på kommendören – Haruki Murakami

 

Originaltitel: 騎士団長殺し―第1部　顕れるイデア編
Originalspråk: Japanska
Författare: Haruki Murakami
Antal sidor: Del 1 – 409, Del 2 – 424
Språk: Svenska
Format: Pocket
Förlag: Norstedts pocket
Utgivningsår: 2019

Den här boken är en del av min bokutmaning Damma av 2020.
Jag har slagit ihop del ett och del två i den här recensionen. 

I och med att Murakami är en av mina favoritförfattare har jag läst en hel del böcker skrivna av honom. Det jag har märkt är att han, mer eller mindre, skriver samma bok. Det är “alltid” en man i medelåldern som har ett trasigt äktenskap där hans fru antingen har lämnat honom eller har varit otrogen. Sedan åker den här mannen på någon slags resa både en inre men också en yttre resa. Det gör mig inget för jag älskar den berättelsen och Murakami är bäst när han får bre ut sig. Mordet på kommendören är en klassisk Murakami. Vi får följa med en porträttmålare som får reda på att hans fru har hittat någon annan. Han avbokar allt och reser sin väg och hamnar tillslut i ett avskilt hus högt uppe på ett berg och bestämmer sig för att framöver måla landskap istället för porträtt. Han träffar på udda karaktärer och utsätts för märkliga händelser. 

Den här boken har allt som gör Murakami så extrem bra. Lite magi, lite existentialism och en massa metaforer. Inget är som det verkar och allt har en underliggande mening. Jag älskar att läsa Murakami, hans berättelser ger mig en känsla av att allt kan hända och att det alltid finns mysticism i det vardagliga. 

Visst, den här är inte hans bästa och visst, jag känner igen berättelsen men trots det slukas jag av händelserna och karaktärerna.

Dock störde jag mig på språket, något jag aldrig har gjort förut så jag tror att det kan vara översättningen? Murakami upprepade sig själv hela tiden, som om han ville försäkra sig om att läsaren hängde med i berättelsen. Det är något jag inte har upplevt i hans andra böcker. Det gjorde texten jobbig att läsa och jag blev irriterad då jag upplevde att han skrev oss läsare på näsan. Jag som är en van Murakami-läsare kände inte igen mig i texten. En av de bästa sakerna med att läsa en bok skriven av Murakami är just att jag, läsaren, får släppa loss min egen fantasi och göra egna tolkningar. Men när han upprepar sig själv, när han skriver vad han menar försvinner den känslan vilket gör att läsningen blir torr. 

Är du inte en van Murakami-läsare tycker jag att den här boken är en perfekt ingång. Vi som redan älskar Murakami kanske inte blir helt tillfredsställda av denna men självklart är den fortfarande läsvärd.