Fortsätt till huvudinnehåll

Snö – Orhan Pamuk

 


Originaltitel: Kar
Originalspråk: Turkiska
Författare: Orhan Pamuk
Antal sidor: 528
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2005 (först publicerad 2002)

Den här boken är en del av min bokutmaning “Damma av 2020”.

Snö är en politisk roman som utspelar sig en vinter i början av 90-talet i staden Kars. Poeten Ka återvänder till Turkiet efter tolv år i exil i Tyskland och har fått i uppdrag att bevaka det lokala valet och även skildra den våg av självmord som begåtts av unga kvinnor i staden. Under hans besök drabbas staden av ett våldsamt snöfall och skärs av från omvärlden. Under de dagarna besöker Ka de viktigaste politiska grupperingarna och institutionerna. 

Det här är en tung bok rent politiskt och jag har svårt att hänga med då jag inte är tillräckligt insatt i Turkiets historia eller politik. Därför blir det svårt för mig att ge den en rättvis recension, jag förstår den helt enkelt inte fullt ut. Men det hindrar mig inte från att njuta av den ändå.

Språket är utsökt. Jag sugs in av berättarglädjen och de målande beskrivningarna. Snön som har tagit över staden känns i varje sida och det är fantastiskt. 

Det finns en hel del olika karaktärer och vissa är mer intressanta än andra, vår huvudkaraktär Ka är komplex. Jag har svårt att greppa vem han är och vad han vill för å ena sidan är det här en politisk bok men å andra sidan också en kärlekshistoria. En kärlekshistoria till en kvinna men också till ett land.

Jag tycker absolut att den här boken är läsvärd mycket på grund av språket, det politiska går över huvudet på mig men det är inget jag kan klandra Pamuk för utan bara mig själv. 

Z Z Z Z Z 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Damma av 2025

Damma av 2025 Nu är det dags för bokutmaningen Damma av – nionde året i rad! Utmaningen går helt enkelt ut på att läsa så många av mina olästa böcker i bokhyllan som möjligt. På listan har jag både böcker som har samlat damm i flera år och såna som jag har köpt eller fått under 2024 men inte hunnit läsa än. Totalt har jag 126  olästa böcker, och målet är att hinna med 30 av dem i år – alltså ungefär 2–3 böcker i månaden. Jag tar gärna emot tips på vilken bok jag borde börja med! Har ni några förslag på hur jag ska prioritera? Skönlitteratur Marlene Van Niekerk – Agaat (början av 10-talet) DNF Jean-Michel Guenassia – De obotliga optimisternas klubb (början av 10-talet) Jonas Gardell – Ett ufo göra entré Jonas Gardell – Jenny Harper Lee – Ställ ut en väktare (2017) Johannes Anyuru – En storm kom från paradiset (2019) DNF Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich Boy (2020) Tommy Orange – Pow Wow (2020) Gabriell Garcia Marquez – Love in the time of cholera Gregory David Roberts ­– The mo...

One last stop – Casey McQuiston

  Jag gillar ju inte feelgood eller romance men McQuistons förra bok Red, White & Royal Blue gillade jag väldigt mycket trots all romance så jag hade höga förväntningar på denna. Men nej, det här funkade inte för mig. Vi får följa med August som flyttar till New York City för att plugga. Hon är cynisk och tror inte på kärleken. Men så en dag träffar hon Jane på tunnelbanan och kärleken golvar henne. Problemet är bara att Jane inte är som alla andra tjejer. Jane kommer från 70-talet och har fastnat i tiden och kan inte lämna tunnelbanan. Nu måste August göra allt i sin makt för att hjälpa Jane. Jag älskar böcker med en sci fi-touch, böcker där man befinner sig i vår verklighet med så finns det något magiskt eller supernaturligt. Därför trodde jag att jag skulle gilla den här mycket mer än hennes förra men nope. Hade det inte varit för att jag var nyfiken på hur det skulle sluta hade jag inte avslutat den här boken. I början älskade jag den! August är en rolig och smart karaktär...

Stugorna – Johan Theorin

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar av Wahlström & Widstrand i utbyte mot en ärlig recension. Johan Theorin är tillbaka med “Stugorna”, en berättelse som rör sig någonstans mellan spökhistoria och psykologisk thriller. Och visst känns det som att kliva in i välbekant Theorin-mark: suggestiva miljöer, trovärdiga karaktärer och en stämning som långsamt kryper under huden. Men. För mig tog det lite för lång tid innan det faktiskt hände något. Tempot är långsamt och jag väntade länge på att berättelsen skulle ta fart. När den väl gjorde det fanns där absolut ett driv, men inte tillräckligt för att fånga mig helt. Jag gillar hur Theorin väver in flera perspektiv och den där antydan till något övernaturligt men jag önskade mer. Mer spökstämning, mer nerv, mer gåshud. För en läsare som uppskattar thrillers med ett stänk av det övernaturliga finns här säkert mycket att tycka om. Själv hade jag hoppats på en mörkare, mer ryslig ton. Stugorna har allt som borde tilltala mig: a...