Sändebudet – Yoko Tawada

 

Originaltitel: 献灯使 [Kentōshi]
Originalspråk: Japanska
Författare: Yoko Tawada
Antal sidor: 208
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgivningsår: 2020

I denna dystopi är Japan ett isolerat land där man ser på allt som är utländskt med skepsis. I världen har allt blivit upp och ner, de yngre är kroppsligt svaga och de gamla har fått en ökad livskraft. Vi får via gammelmorfar Yoshiro och den lilla pojken Mumei se den nya världen som både är skrämmande men också hoppfull. 

Det handlar mycket om deras vardag och om Yoshiros konstanta oro för Mumei som själv verkar oberörd över sitt öde. Det är blandningen av Yoshiros minnen från tiden innan och Mumeis sätt att tackla den svåra tiden som får mig att fastna. Det händer inte mycket och vi får egentligen inte veta vad som har hänt, trots det är det här en härlig läsning.

Jag kommer på mig själv undra hur Mumei har det och älskar samspelet mellan Yoshiro och Mumei, den är verkligen vackert gestaltat. 

Men just att det inte händer så mycket är bokens både uppgång och fall. Samtidigt som jag gillar att hänga med i deras vardag blir jag också frustrerad över att inte få ett större perspektiv på världen. 

Sedan kan jag se det politiska eller det samhällskritiska i Tawadas text. Vi har det så kallade “isoleringspolitiken”, att “alla länder har förfärliga problem, och för att inte ett problem ska spridas över hela världen har man bestämt att varje land ska lösa sina problem inom sina egna gränser”. Det här är något gammelmorfar är emot och under hela texten kan man läsa om hur många längtar bort och ut i världen. Sedan har vi det samhällskritiska där alla har förkastat modern teknik och vardagslyx, istället har folk gått tillbaka till rötterna och blivit mer aktiva och hälsosamma.

Det här är en bok som man ska läsa i god takt och inte stressa fram för då riskerar man att missa de små detaljerna. Ärligt så är det här ingen bladvändare men karaktärerna och världen gör att jag längtar tillbaka till boken.

Z Z Z Z Z