Den här boken är en del av min bokutmaning “Världslitteratur”.
Jag hade inte läst något av Allende tidigare och blev positivt överraskad, tror att jag kan ha hittat en ny favorit!
Isabel Allende tar avstamp i pandemins tid. Året är 1920, flickan Violeta ser dagens ljus i den chilenska överklassfamiljen del Valle och spanska sjukan skördar liv världen över. Hundra år senare ligger Violeta på sin dödsbädd och ännu en pandemi drar över jorden. Romanen är skriven i form av ett långt brev från Violeta till barnbarnet Camilo, ett ömsint avsked där hon skriver fram såväl sin egen som landets dramatiska historia.
Wow! Vilken resa och vilken karaktär! Jag älskar att boken är skriven som ett brev, det känns intimt och trovärdigt. Samtidigt som läsaren får lära känna Violeta får vi även lära känna Chile. Vi får också uppleva hennes vedermödor som kvinna. Det är ett liv full av kamp men också passion. Romanen är rik på karaktärer, alla lika intressanta och viktiga för själva berättelsen. Det är inte alltid lyckliga slut, det finns en hel del tragedier men det gör bara berättelsen mer trovärdig och ger det ett djup.
I och med att jag tyvärr inte är insatt i Sydamerikas historia går vissa av händelserna över huvudet på mig, vilket är synd. Men det gjorde att jag fick mersmak av både författaren men också Sydamerika.
Om jag ska säga något negativt, är det att vissa händelser och karaktärer ibland försvann i bakgrunden. Jag hade gärna sett att boken var längre, det hade den vunnit på. Vissa karaktärer som var starkt närvarande i början försvann lite för snabbt, vi fick inga bra avslut.
Annars en otrolig välskriven roman med mycket djup. Rekommenderar den varmt!
Z Z Z Z Z
Kommentarer
Skicka en kommentar