Jag är mållös och tacksam över att Emezi utmanar mina fördomar och utvidgar mina sinnen. Det här är brutalt men vackert, jag kan inte sluta läsa och jag kommer aldrig att glömma den här berättelsen.
“Vivek Ojis Död” utspelas i en stad i sydöstra Nigeria i en miljö bland så kallade »nigerfruar«, utländska kvinnor som gift sig med nigerianska män. Där lever Viveks mamma, hans kusin Osita och ett par andra personer i hans närhet, och genom deras berättelser avtecknas en hjärtskärande berättelse om en ung man som levt med en stor hemlighet. Att han dör avslöjas redan i titeln, men hur och varför får vi läsa för att förstå. Det här är en stark roman om vänskap som utmanar fördomar, och om omöjlig kärlek.
Jag gillade Emezis debutroman “Sötvatten” men den här älskade jag! Det gjorde ont, riktigt ont att läsa den här boken samtidigt som jag inte kan lägga ifrån mig den. Vi vet att Vivek dör men vad det var som verkligen hände avslöjas inte förrän på slutet vilket förhöjer läsupplevelsen då man sitter på helspänd hela tiden. Emezi skriver skickligt och använder läsarens (omvärldens) fördomar när hen berättar. Hen tar berättelsen hit och dit för att slutligen ge läsaren en käftsmäll. Även om jag upplever att den är liiite förutsägbar blir jag fortfarande berörd och upprörd.
Vi får en glimt av ett liv fyllt med kärlek, vänskap men också mörker och hemlighetsmakeri som får förödande konsekvenser för alla inblandade. Språket är fantastiskt och alla karaktärer är intressanta. Jag önskade bara att vi hade fått mer kapitel ur Viveks perspektiv, för de kapitlen var skrivna på ett poetiskt sätt. Orden och känslorna flöt ut i en rytm som var otroligt behagligt för min hjärna.
Oj, vad jag gillade det här!
Kommentarer
Skicka en kommentar