The House That Horror Built – Christina Henry

Den här boken är en del av min bokutmaning “Damma av 2025”

Jag är ett stort fan av Christina Henry, hennes “Lost Boy” är en av mina absoluta favoriter. I “The House That Horror Built” får vi följa Harry, en ensamstående mamma till en fjortonårig. Det är mitt under pandemin, hon har precis förlorat sitt jobb som servitris och försöker desperat hålla ihop vardagen. När hon får erbjudandet att börja arbeta som städare åt den legendariske skräckfilmsregissören Javier Castillo tackar hon snabbt ja. Men huset hon kliver in i bär på fler hemligheter än hon först anar. Det viskas om att det spökar, och snart börjar även Harry ana att något inte står rätt till.

Det här är verkligen en slow burn och med betoning på slow. Fokus ligger mer på karaktärerna än på själva skräcken. Vi får följa Harrys kamp för att hålla näsan över ytan, hennes oro för framtiden och den fina, trovärdiga relationen med hennes son. Samtidigt får vi en inblick i Castillos värld, hans excentriska personlighet, hans skuld och hans sätt att se på både film och verklighet.

Jag gillar verkligen hur Henry bygger upp karaktärerna. Hon har ett fantastiskt språk och lyckas skildra vanliga människor i ovanliga situationer på ett sätt som känns äkta. Men jag måste erkänna att jag saknade mer av själva skräckdelen. Det är först mot slutet som det börjar krypa under huden och den där obehagliga känslan jag längtat efter gör entré och då var det nästan lite för sent.

The “House That Horror Built” är alltså inte den mest skrämmande boken Henry har skrivit, men den är vackert berättad, välskriven och väldigt mänsklig. Det är mer ett porträtt av sorg, skuld och överlevnad än en traditionell spökhistoria. Jag uppskattade den, men hade önskat lite mer mörker, lite mer mystik och framför allt fler spöken.

Originaltitel: The House That Horror Built

Originalspråk: Engelska

Författare: Christina Henry

Antal sidor: 322

Språk: Engelska

Format: Pocket

Förlag: Titan Books

Utgivningsår: 2024

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Damma av 2025

Damma av 2025 Nu är det dags för bokutmaningen Damma av – nionde året i rad! Utmaningen går helt enkelt ut på att läsa så många av mina olästa böcker i bokhyllan som möjligt. På listan har jag både böcker som har samlat damm i flera år och såna som jag har köpt eller fått under 2024 men inte hunnit läsa än. Totalt har jag 126 olästa böcker, och målet är att hinna med 30 av dem i år – alltså ungefär 2–3 böcker i månaden. Jag tar gärna emot tips på vilken bok jag borde börja med! Har ni några förslag på hur jag ska prioritera? Skönlitteratur Marlene Van Niekerk – Agaat (början av 10-talet) DNF Jean-Michel Guenassia – De obotliga optimisternas klubb (början av 10-talet) Jonas Gardell – Ett ufo göra entré Jonas Gardell – Jenny Harper Lee – Ställ ut en väktare (2017) Johannes Anyuru – En storm kom från paradiset (2019) DNF Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich Boy (2020) Tommy Orange – Pow Wow (2020) Gabriell Garcia Marquez – Love in the time of cholera Gregory David Roberts – The mo...

One last stop – Casey McQuiston

Jag gillar ju inte feelgood eller romance men McQuistons förra bok Red, White & Royal Blue gillade jag väldigt mycket trots all romance så jag hade höga förväntningar på denna. Men nej, det här funkade inte för mig. Vi får följa med August som flyttar till New York City för att plugga. Hon är cynisk och tror inte på kärleken. Men så en dag träffar hon Jane på tunnelbanan och kärleken golvar henne. Problemet är bara att Jane inte är som alla andra tjejer. Jane kommer från 70-talet och har fastnat i tiden och kan inte lämna tunnelbanan. Nu måste August göra allt i sin makt för att hjälpa Jane. Jag älskar böcker med en sci fi-touch, böcker där man befinner sig i vår verklighet med så finns det något magiskt eller supernaturligt. Därför trodde jag att jag skulle gilla den här mycket mer än hennes förra men nope. Hade det inte varit för att jag var nyfiken på hur det skulle sluta hade jag inte avslutat den här boken. I början älskade jag den! August är en rolig och smart karaktär...

Stugorna – Johan Theorin

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar av Wahlström & Widstrand i utbyte mot en ärlig recension. Johan Theorin är tillbaka med “Stugorna”, en berättelse som rör sig någonstans mellan spökhistoria och psykologisk thriller. Och visst känns det som att kliva in i välbekant Theorin-mark: suggestiva miljöer, trovärdiga karaktärer och en stämning som långsamt kryper under huden. Men. För mig tog det lite för lång tid innan det faktiskt hände något. Tempot är långsamt och jag väntade länge på att berättelsen skulle ta fart. När den väl gjorde det fanns där absolut ett driv, men inte tillräckligt för att fånga mig helt. Jag gillar hur Theorin väver in flera perspektiv och den där antydan till något övernaturligt men jag önskade mer. Mer spökstämning, mer nerv, mer gåshud. För en läsare som uppskattar thrillers med ett stänk av det övernaturliga finns här säkert mycket att tycka om. Själv hade jag hoppats på en mörkare, mer ryslig ton. Stugorna har allt som borde tilltala mig: a...

Elzasbokhylla

Leta i den här bloggen