Bortom horisonten – James Hilton

Den här boken är en del av min bokutmaning “Damma av 2025”.

Bortom horisonten av James Hilton började som en riktig fullpoängare för mig. Första halvan var exakt allt jag älskar i en klassisk äventyrsroman: spänning, mystik, utforskande och den där pulsen av att världen plötsligt känns större än man trodde. Miljöbeskrivningarna var magiska; jag kunde verkligen se de vidsträckta vyerna framför mig. Och huvudkaraktären? Förvånansvärt sympatisk och… ja, faktiskt rätt så woke för sin tid. Han säger ifrån när andra uttrycker sig rasistiskt eller respektlöst, vilket gjorde honom så mycket lättare att följa och heja på.

Men så kommer andra halvan och tyvärr är det här boken tappar mig. Tempot går från äventyrsfilm till långsam eftermiddagsradio, och plötsligt blir allt väldigt babbligt. Jag hade så gärna velat gräva djupare i den mytomspunna staden, få fler detaljer, mer historia, mer magi. Det finns så mycket potential i världen Hilton skapar, men istället stannar berättelsen på ytan och den där wow-känslan bleknar.

Det är inte dåligt bara… inte tillräckligt. Och det gör nästan mer ont, för början lovade så mycket.

Med det sagt är jag ändå glad att jag läste den. Det är en klassiker av en anledning och när den är bra är den riktigt bra. Jag kommer minnas känslan av första halvan länge: äventyret, atmosfären, nyfikenheten.

Originaltitel: Lost Horizon

Originalspråk: Engelska

Författare: James Hilton

Antal sidor: 233

Språk: Svenska

Format: Inbunden

Förlag: Albert Bonnier

Utgivningsår: 1987 (först publicerad 1933)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Damma av 2025

Damma av 2025 Nu är det dags för bokutmaningen Damma av – nionde året i rad! Utmaningen går helt enkelt ut på att läsa så många av mina olästa böcker i bokhyllan som möjligt. På listan har jag både böcker som har samlat damm i flera år och såna som jag har köpt eller fått under 2024 men inte hunnit läsa än. Totalt har jag 126 olästa böcker, och målet är att hinna med 30 av dem i år – alltså ungefär 2–3 böcker i månaden. Jag tar gärna emot tips på vilken bok jag borde börja med! Har ni några förslag på hur jag ska prioritera? Skönlitteratur Marlene Van Niekerk – Agaat (början av 10-talet) DNF Jean-Michel Guenassia – De obotliga optimisternas klubb (början av 10-talet) Jonas Gardell – Ett ufo göra entré Jonas Gardell – Jenny Harper Lee – Ställ ut en väktare (2017) Johannes Anyuru – En storm kom från paradiset (2019) DNF Caroline Ringskog Ferrada-Noli – Rich Boy (2020) Tommy Orange – Pow Wow (2020) Gabriell Garcia Marquez – Love in the time of cholera Gregory David Roberts – The mo...

One last stop – Casey McQuiston

Jag gillar ju inte feelgood eller romance men McQuistons förra bok Red, White & Royal Blue gillade jag väldigt mycket trots all romance så jag hade höga förväntningar på denna. Men nej, det här funkade inte för mig. Vi får följa med August som flyttar till New York City för att plugga. Hon är cynisk och tror inte på kärleken. Men så en dag träffar hon Jane på tunnelbanan och kärleken golvar henne. Problemet är bara att Jane inte är som alla andra tjejer. Jane kommer från 70-talet och har fastnat i tiden och kan inte lämna tunnelbanan. Nu måste August göra allt i sin makt för att hjälpa Jane. Jag älskar böcker med en sci fi-touch, böcker där man befinner sig i vår verklighet med så finns det något magiskt eller supernaturligt. Därför trodde jag att jag skulle gilla den här mycket mer än hennes förra men nope. Hade det inte varit för att jag var nyfiken på hur det skulle sluta hade jag inte avslutat den här boken. I början älskade jag den! August är en rolig och smart karaktär...

Stugorna – Johan Theorin

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar av Wahlström & Widstrand i utbyte mot en ärlig recension. Johan Theorin är tillbaka med “Stugorna”, en berättelse som rör sig någonstans mellan spökhistoria och psykologisk thriller. Och visst känns det som att kliva in i välbekant Theorin-mark: suggestiva miljöer, trovärdiga karaktärer och en stämning som långsamt kryper under huden. Men. För mig tog det lite för lång tid innan det faktiskt hände något. Tempot är långsamt och jag väntade länge på att berättelsen skulle ta fart. När den väl gjorde det fanns där absolut ett driv, men inte tillräckligt för att fånga mig helt. Jag gillar hur Theorin väver in flera perspektiv och den där antydan till något övernaturligt men jag önskade mer. Mer spökstämning, mer nerv, mer gåshud. För en läsare som uppskattar thrillers med ett stänk av det övernaturliga finns här säkert mycket att tycka om. Själv hade jag hoppats på en mörkare, mer ryslig ton. Stugorna har allt som borde tilltala mig: a...

Elzasbokhylla

Leta i den här bloggen