Att äntligen ge sig på "Greven av Monte Cristo" kändes som att ta ett djupt andetag innan ett långt dyk – och jag är så glad att jag gjorde det. Jag har länge hört att filmatiseringen från 2002 är underhållande, men att den knappt skrapar på ytan av vad boken egentligen är. Och det stämmer verkligen. Dumas mästerverk är en fängslande resa genom svek, kärlek, hämnd och moral. Edmond Dantès, oskyldigt fängslad och berövad sitt liv, växer i skuggorna av fängelset If och förvandlas till den legendariska greven av Monte Cristo. Hans jakt på rättvisa – och kanske framför allt upprättelse – är både mörk och fängslande. Jag fastnade direkt för berättelsens tempo i början. Det är dramatiskt, gripande och väldigt lätt att sugas in i. När fler karaktärer introduceras saktas tempot ner något, och boken breder ut sig mer i intriger och relationer. Men det är just där som berättelsen visar sin styrka – det är inte bara en äventyrsroman, utan också en djupdykning i människans psyke och ...