Elzasbokhylla

  Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ” Jag är ett stort fan av Christina Henry, hennes “Lost Boy” är en av mina absoluta favoriter. I “The House That Horror Built” får vi följa Harry, en ensamstående mamma till en fjortonårig. Det är mitt under pandemin, hon har precis förlorat sitt jobb som servitris och försöker desperat hålla ihop vardagen. När hon får erbjudandet att börja arbeta som städare åt den legendariske skräckfilmsregissören Javier Castillo tackar hon snabbt ja. Men huset hon kliver in i bär på fler hemligheter än hon först anar. Det viskas om att det spökar, och snart börjar även Harry ana att något inte står rätt till. Det här är verkligen en slow burn och med betoning på slow. Fokus ligger mer på karaktärerna än på själva skräcken. Vi får följa Harrys kamp för att hålla näsan över ytan, hennes oro för framtiden och den fina, trovärdiga relationen med hennes son. Samtidigt får vi en inblick i Castillos värld, hans excentriska personlighet, hans...

  Sjömannen av Lars Kepler var en riktigt rolig överraskning för mig. Jag har läst allt i Joona Linna-serien och älskar deras sätt att bygga tempo, stämning och de där skavande, obehagliga karaktärerna som smyger sig in under huden. Att få läsa dem i novellformat var därför både nytt och samtidigt så otroligt bekant på det bästa möjliga sättet. Det märks direkt att Kepler kan det här med fart. Flera av novellerna var så intensiva att jag knappt hann blinka innan något nytt hände. Det finns ingen lugn stund, allt rör sig och pulsen ligger högt. En av mina favoriter var förstås den som gav lite mer kött på benen om Jurek Walter. Att få en glimt till av den karaktären…Alltså, rysningar. En annan favorit var titelnovellen Sjömannen som var precis allt jag vill ha: fartfylld, läskig och genuint obehaglig. Det är den där typen av Kepler-skräck som får en att kasta en blick över axeln, bara för säkerhets skull. Det jag kan önska mer av är avsluten. Vissa noveller tog slut så abrupt att ja...

  Den här boken är en del av min bokutmaning “ Damma av 2025 ”. Jag har alltid gillat Richard Dawkins sätt att skriva och resonera, och “The Selfish Gene” är inget undantag. Det här är en bok som både utmanar och underhåller på samma gång. Den tog mig dock lång tid att läsa, men inte för att den var tråkig eller särskilt svår, utan för att livet helt enkelt kom emellan. Det jag gillar med Dawkins är hur han lyckas förvandla något så komplext som genetik till något levande, logiskt och till och med roligt. Språket är skarpt men aldrig onödigt akademiskt, och jag älskar hur han väver in exempel, tankelekar och resonemang som får en att verkligen tänka efter. Det är faktatungt, absolut, men också förvånansvärt lättsamt och bitvis humoristiskt. Det här är ingen bok man rusar igenom snarare en man vill ta i små doser, fundera över och låta sjunka in. Jag hade genuint kul under läsningen, och varje gång jag plockade upp den igen kände jag mig lite smartare än innan. För mig som gillar v...